Arktis i en ny geopolitisk verklighet

1. Arktis har länge beskrivits som en region präglad av samarbete. Hur skulle du beskriva möjligheterna till internationellt samarbete i regionen idag?

Föreställningen om Arktis som en ”exceptionell” region, skyddad från geopolitiska konflikter i omvärlden, var alltid mer skör än retoriken gav sken av. Den byggde på en särskild period, från kalla krigets slut fram till omkring 2014, då Ryssland och västländerna hade ett gemensamt intresse av att samarbeta kring praktiska frågor som sjöräddning, forskning och fiskeriförvaltning inom ramen för Arktiska rådet. Den perioden är i stort sett över.

Sedan Rysslands annektering av Krim och, framför allt, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 har de sju västliga arktiska staterna pausat merparten av det formella samarbetet med Ryssland. Arktiska rådet har samtidigt haft svårt att fungera som något annat än en plattform för arbete som inte involverar Ryssland.

Samtidigt vill jag inte hävda att samarbetet i Arktis är dött. Det vi ser är snarare en fragmentering. Praktiskt och tekniskt samarbete kring exempelvis miljöövervakning eller sjöräddningsrutiner fortsätter i stor utsträckning på operativ nivå, även om det politiska samarbetet med Ryssland har upphört. Samarbetet mellan de sju västliga arktiska staterna har dessutom fördjupats inom områden som försvar, infrastruktur och urfolksfrågor. Det mest rättvisande svaret är därför att samarbetet inte har försvunnit, men att det har blivit mer geografiskt avgränsat och förändrat till sin karaktär, från att vara en symbol för efterkalla krigets optimism till att bli mer pragmatiskt och säkerhetspolitiskt präglat.

2. Vilka ser du som de största utmaningarna för att bevara samarbetet i Arktis under det kommande decenniet?

Tre utmaningar sticker ut.

För det första militariseringen. Ryssland har sedan 2000-talet investerat kraftigt i sin Norra flotta och i arktisk infrastruktur som en del av det man kan kalla en ”bastionsstrategi”, där målet är att skydda landets kärnvapenstyrkor i Barentsområdet. Natos respons, tillsammans med Finlands och Sveriges medlemskap, har förstärkt ett säkerhetspolitiskt dilemma som gör även begränsat samarbete svårare att upprätthålla, även där intressena sammanfaller.

För det andra förändrar icke-arktiska makters ökande engagemang, särskilt Kinas, de politiska förutsättningarna. Kinas självutnämnda roll som en ”nära-arktisk stat” och dess växande vetenskapliga, kommersiella och potentiellt strategiska intressen i regionen innebär att frågor om styrning och inflytande i Arktis inte längre kan hanteras enbart av de åtta arktiska staterna. Samtidigt är de västliga arktiska länderna allt mer försiktiga med att ge Kina ett större inflytande.

För det tredje, och kanske mest underskattat, ser vi en urholkning av antagandet att den geografiska kartan är fastlagd. Under större delen av perioden efter kalla kriget utgick man från att gränserna i Arktis var etablerade och att eventuella tvister kunde hanteras genom havsrätten. Trumpadministrationens uttalanden om Grönland visade att även frågor om territoriell suveränitet plötsligt kan bli politiska frågor mellan allierade. Det är något relativt nytt och skapar osäkerhet även inom det västliga samarbetet.

3. Hur påverkar den ökande strategiska konkurrensen mellan USA, Ryssland och Kina förutsättningarna för handel, investeringar och ekonomisk utveckling i Arktis?

Den ”guldrusch” som många talade om kring 2007-2008, driven av höga oljepriser och uppskattningar om stora outnyttjade naturresurser, blev aldrig verklighet. Den strategiska konkurrensen gör det nu ännu mindre sannolikt att den visionen kommer att förverkligas.

Sanktionerna mot Ryssland efter 2022 har stängt ute västerländsk teknik och kapital från stora energiprojekt i ryska Arktis, såsom Arctic LNG 2. Det har gjort Ryssland mer beroende av kinesiska köpare och delvis av den så kallade skuggflottan för sina exporttransporter. Det är snarare ett sätt att kringgå begränsningar än en normal form av ekonomisk utveckling.

I den västliga delen av Arktis präglas utvecklingen mer av försiktighet än av expansion. Höga kostnader, svåra klimatförhållanden och långa avstånd har alltid varit de största hindren för naturresursutvinning. Exempel som Shells reträtt från Alaska och erfarenheterna från det norska Wistingfältet visar att geologin sällan varit den avgörande begränsningen. När man dessutom lägger till ökade geopolitiska risker blir investerare mer selektiva. Projekt med tydligt statligt stöd prioriteras framför mer spekulativa investeringar. Resultatet är att den ekonomiska utvecklingen i Arktis blir allt mer statligt styrd och säkerhetspolitiskt granskad.

4. Vilka möjligheter och risker bör europeiska företag och investerare vara särskilt uppmärksamma på i Arktis framöver?

När det gäller möjligheter finns de mest attraktiva områdena där geografi, infrastruktur och stabila institutioner sammanfaller, framför allt i den europeiska delen av Arktis, det vill säga Norge samt delar av norra Sverige och Finland.

Här finns etablerade sektorer som energi, fiske och i ökande grad kritiska mineraler, batterirelaterad industri och datacenter kopplade till tillgången på stabil och relativt billig energi. Det är där de mest realistiska och investeringsbara möjligheterna finns, snarare än i mer spekulativa projekt längre österut.

På risksidan vill jag särskilt lyfta tre områden.

För det första så kallade dual-use-risker. Infrastruktur, hamnar eller forskningsanläggningar som framstår som rent kommersiella kan snabbt få säkerhetspolitisk betydelse. Investeringar med koppling till Kina i områden nära Svalbard har vid flera tillfällen lett till ingripanden från norska myndigheter av nationella säkerhetsskäl. Liknande granskningar kommer sannolikt att bli vanligare.

För det andra är Nordostpassagen fortfarande en osäker transportkorridor, både kommersiellt och politiskt. Tillgången är beroende av ryska beslut och av ett säkerhetsläge som kan försämras ytterligare. Europeiska logistikföretag bör därför vara försiktiga med att betrakta rutten som en långsiktig strategisk lösning.

För det tredje ökar de regulatoriska och reputationsmässiga riskerna kopplade till urfolksrättigheter och miljöfrågor. Fosenfallet i Norge visar att projekt kan få alla nödvändiga tillstånd och ändå möta många års juridiska och politiska processer, vilket påverkar investerares riskbedömningar.

5. Om du blickar tio år framåt, är du då mer optimistisk eller oroad över Arktis framtid, och varför?

Jag skulle beskriva mig själv som realist snarare än optimist eller pessimist, och det är förmodligen den mest användbara utgångspunkten.

De alarmistiska berättelserna om ett kommande krig i Arktis överdriver ofta risken för en faktisk konflikt om regionen. Det finns inga olösta territoriella tvister mellan de arktiska staterna, och havsrättens regelverk för maritima gränsdragningar har visat sig förvånansvärt robust, även under kriget i Ukraina. Det är en framgång som ofta får för lite uppmärksamhet.

Det som oroar mig är inte i första hand risken för konflikt om Arktis i sig, utan risken att regionen blir en bricka i större geopolitiska konflikter mellan Ryssland och Nato eller mellan USA och Kina.

Norges situation illustrerar detta tydligt. Landet har gått från att vara en relativt perifer del av Europa med låg spänningsnivå till att befinna sig mitt i det geopolitiska strålkastarljuset, utan att nödvändigtvis ha byggt upp den kunskap, den allmänna medvetenhet eller den institutionella kapacitet som krävs för att hantera den förändringen fullt ut.

Min främsta oro för det kommande decenniet handlar därför inte om is, naturresurser eller gränser, utan om huruvida mindre arktiska stater som Norge kommer att kunna behålla sitt handlingsutrymme och sin förmåga att fatta beslut baserade på fakta i en region som allt oftare definieras av stormakternas intressen.

Ett Arktis i förändring

Arktis kommer även framöver att vara en region där samarbete, säkerhet, ekonomi och klimatfrågor möts på ett unikt sätt. Som Andreas Østhagen beskriver är utvecklingen mer komplex än de förenklade bilder som ofta dominerar debatten. För företag, investerare och beslutsfattare handlar det om att förstå både de geopolitiska förändringarna och de möjligheter som växer fram i regionen.

När världen riktar allt större uppmärksamhet mot Arktis blir kunskap om regionens dynamik en allt viktigare förutsättning för att navigera en föränderlig omvärld. Arktis må ligga geografiskt långt bort, men regionens betydelse sträcker sig långt utanför dess egna gränser.

Om Andreas Østhagen

Andreas Østhagen är forskningschef för Arctic and Ocean Politics vid Fridtjof Nansens Institutt (FNI) i Oslo. Han forskar om arktisk geopolitik, maritim säkerhet och havsförvaltning och räknas som en av Nordens ledande experter på arktiska frågor.
Han är författare till Arctic Geopolitics: A Subregional Approach to Security and Geography (Cambridge University Press, 2026) och Ocean Geopolitics (Edward Elgar, 2022), redaktör för Norway’s Arctic Policy (Edward Elgar, 2023) samt författare till den kommande populärvetenskapliga boken Isfronten (Kagge Forlag, 2027). Utöver sitt forskningsarbete arrangerar han den årliga Arctic Security Conference i Oslo och har haft akademiska uppdrag i Kanada, Bryssel och USA, däribland som Fulbright-stipendiat.